Och blicken han gav när han lämnade
ni vet. hur man blir, när någon man typ kanske kunde gilla och sedan gifta sig med sitter ganska nära.
man börjar låta mycket högre, försöker säga roliga och intressanta saker.
bara för att den personen ska råka höra något intressant och roligt och sedan inse att jag kanske borde bjuda hem henne på en kopp te någon gång.
men ofta blir det inte så. och ofta önskar man att man kunde knacka sig själv på axeln och säga; dämpa dig, han hör dig om han vill och du behöver inte göra dig till (man kan säga det till sig själv på ett rimm;igt vis) för är det inte alltid så, att vill man så vill man, hör man så hör man och skriver man ett sms så skriver man ett sms.
och vill man inte så vill man inte, hör man inte så hör man inte och svarar man inte på ett sms så svarar man inte på ett sms. jag önskar att man kan sätta punkt där
Kommentarer
Trackback
