Det är storm på Långerudden och jag saknar mamma och pappa
Varje gång jag går in i en arena, pressar mig fram i ett publikhav eller sätter mig tyst ner i en stol i en liten lokal, vet jag att jag återigen ska bli påmind om hur man känner sig som mest levande. Alla är där för samma sak. En mamma, hockeykille, pundare, en indietjej, skateare, feminist, muf medlem, chillare. Alla är där för samma sak. Känna hur basen sakta tar över ens hjärtslag. Textraderna i favoritlåten pressas ut i tusentals skrik men flyter samman till ett enda. Armarna i takt med gitarren. Benen med trummorna. Händerna upp i luften. Allt är fan möjligt. Man kommer på sig själv med att krama någon med alla regnbågens färger i håret och skrika i takt med någon som är tiotals år äldre. Tänk att en eller flera personer på scenen en eller flera meter bort kan skapa det genom lite pling plong och sång. Att de kan få en att känna sig trasig och isärsliten då man går ut från arenan, publikhavet eller den lilla lokalen.
Natt.
