AmandaLundmark

Varför jag for och gjorde den där ögongrejjen på sjukan i veckan var för att jag
har nu haft diabetes i 5 år

Det var alltså fem år sen om man räknar från september.
När alla började reagera lite smått på att det var nått fel var nog i början av 8an, vi skulle fara till tåme och tälta med klassen. jag minns att jag köpt två 1,5 liters hallonsoda som jag drack upp innan 10 på kvällen. gick och fyllde på de med vatten flera gånger och drack hur mycket som hälst. linda följde mig då till toan för att kissa typ varje kvart kanske? vi skrattade ju och skämtade om det då lixom. sen somnade jag, pappa fick hämta mig för orkade inte hjälpa till att städa dagen efter. Lata amanda var väl historien då. fortsatte i samma riktning, gick och drack vatten varje rast osv. folk började reagera på att jag gick ner i vikt men jag brydde väl mig inte så mycket om det. några kilon lättare utan att göra nått lixom. men sen kom magontet. fick typ kramper i magen och var tvungen lägga mig ner på golvet flera gr under lektionstid. det var då min hk lärare reagerade och gick och pratade med min mentor om att hon skulle hålla koll på mig. mina vänner började också reagera mer och gick till skolsköterskan och pratade om att de trodde jag hade fått anorexia (tack i dag för ni reagerade och gjorde nått åt det, bra vänner är ni!) Jag själv vart ju bara arg, jag åt och drack ännu mer än vanligt men ändå så kom jag i byxorna min tre år yngre syster inte kunnat ha på nått år. Sen kom kramperna, på natten. mina vader drog i  hop alla muskler till en tennisboll och jag kunde inte göra annat än skrika. så slutade med att några kvällar i rad att jag bara skrek och skrek tills pappa kom in i mitt rum och stäckte ut mitt ben. jag var ju också väldigt trött. jag gick och la mig 7 på kvällen och vaknade typ samma tid. tog på mig mjukiskläder och orkade knappt cykla till skolan. somnade på lektionerna gjorde jag ju hela tiden. mina ögon vart alldeles ihåliga och jag gick ner mer än 10 kilo.

Det slutade i alla fall med att jag en kväll skulle vara med lovan. somnade såklart när vi bara chillade på mitt rum. vi tog i alla fall cyklarna för att cykla till viktor och leka mörkekurragömma med massa folk. men så mycket leka vart det inte för mig. satt bara på en bänk för jag orkade inte vara med. när jag sedan cyklade med lovisa till bussen så var jag så trött så jag ringde till pappa och sa att jag hade spytt (orkade inte cykla hem och ville ha hämtning) så mamma sa att hon skulle sjukanmäla mig dagen efter och jag gick och la mig. dagen efter ringde mamma och sa att pappa skulle ta mig till vårdcentralen. jag började gråta i telefonen och sa att jag bara ville sova ! om jag bara fick sova och vila lite skulle nog allt ordna sig!. efter det la jag mig igen och orkade inte ens gå upp för att svara i telefonen när mamma ringde upp om och om igen. till slut kom pappa hem, tog med mig till sjukan, där jag tog blodprov och fick sedan lägga mig i ett rum och vila. efter ett tag kom viktors mamma in och berättade att dom trodde jag fått diabetes.

min första tanke var Diabetes ? ta mig bara till sjukhuset, ge mig nå mediciner och sen får jag fara hem och allt får bli som vanligt. jag insåg aldrig att det var nått jag skulle måsta leva med hela livet. Jag kom till sjukhuset och där var allt bara galet. sprutor hit, kanyler hit, blodsocker varje timme osv osv. minns att jag grät en gång och den gången kom det just in en sjuksköterska så jag fick sluta.
mina vänner kom på besök med massa frukt. minns att frida grät när hon såg att plattången låg brevid sängen, jag var då samma amanda som förut.
två veckor låg jag på sjukan, två veckor i isolering med bringad bog till lunch. nej den tiden gick väldigt långsamt och sen kom jag hem och sakta men säkert kom mitt liv tillbaka.

I dag önskar jag att det hade varit anorexia, visst det är elakt och säga. men jo, det gör jag. jag hade fortfarande fått vara massor av tid på sjukhuset och måsta jobbat hur mycket som hälst. men hoppet på att det nån gång skulle gå över skulle nog hålla mig lite mer uppe. nu är väl mer hoppet att forskningen leder till att det blir mindre besvärligt.

Så jag fortsätter ta spruta, blodsocker (väldigt sällan då.. haha) och vaknar av känningar mitt i natten. och om två år ska jag ta ögonbilder igen. och jag ska fortfarande ha samma syn, inga sår som inte kommer läka och inte ha tagit bort ett ben. sådeså!


glömmer aldrig den där tiden, två veckor på skellefteå sjukhus fem år sen.