1 2 3
[1] Håller jag på att bli en gammal människa? En sådan som måste bygga & instalera en hiss för att ta sig till övervåningen på sitt hus för att rädslan finns att man ramlar i de där trappstegen. Trappstegen som knakar & brakar medans trappan bara blir brantare och brantare. För det blir aldrig lättare. Trappstegen som man alltid försökt ta ”ett steg i taget” men som nu mer ses som att ett steg = klättra högre än vad de där tappra människorna gör som vill upp på Mount Everest .
[2] Eller en sådan person som hela tiden ramlar och slår sig, river sig och får fula sår som ett oförsiktigt barn. Men i stället för att låta dessa sår läka av sig självt under ett blått och gult nalle puh plåster, så ska man vara där med sina fula halv målade smutsiga naglar och klösa upp den där jävla skorpan (ja, jag inser själv hur äckligt det där lät). Sen blir det ärr, ärr som man räknar & visar upp för människor som man vet, inom en framtid, kommer se till att man får ett till ärr. Ett större.
[3] Eller, till sist, den mörka typen. Som sitter i en halv tom bar med dimma runtomkring sig. Som dricker den starkaste whiskyn ur halv smutsiga glas och känner inte ens hur det bränner i halsen. Någonstans bränner det mer. Någon med en halvtom blick, som i vissa fall kan ses som sexig men om man tittar lite närmare ser man att man aldrig kommer komma igenom dem. Att de aldrig kommer se dig. Hur vacker du än är.
Så kommer det bli typ 1,2 eller 3?
Det känns som om man sitter med ett liknande papper som man fick i mellanstadiet
med en ful handstil står det ”får jag chans på dig? Kryssa ja [ ] eller nej [ ]”
Men nu står det i stället med en mer utvecklad handstil ”typ 1 [ ] typ 2 [ ] typ 3 [ ] alla typer [ ] eller ingen typ [ ]”
Men nu med en annan känsla önskar man att det borde vara lika lätt som i mellanstadiet att ta den där nyinköpta blyertspennan & kryssa med bestämda drag i den rutan man vet att man måste ta. Ingen typ. Intala dig själv, aldrig ingen typ.
