AmandaLundmark

Jag minns hur vi brukade ligga i sängen med hopslingrade ben på söndagsmorgnarna
hur du försiktigt strök på min överläpp och viskade att du älskade de små fräknarna som satt just ovanför
och hur jag log och önskade att jag hade så många fräknar så det skulle ta resten av våra liv att räkna dem
så vi kunde ligga där i sängen med hopslingrade ben för alltid

det fick vi inte
senare försökte jag på alla sätt att få bort de där fräknarna. måla över dem, få bort effekten av dem genom ett starkt läppstift eller bara genom att försöka ignorera dem i spegeln
men de försvann aldrig (som vi gjorde)

och nu undrar jag
hur något så litet ibland kan kännas så stort?